Döden och sorgen

Döden har alltid varit ett mysterium för oss människor, sen tidernas början. Döden har skrämt och hotat oss och samtidigt har vi varit nyfikna inför det. Döden är ju egentligen en kemisk reaktion där energi byter form (eftersom den aldrig kan försvinna). Så kroppen byter form och det som vi är utanför kroppen, lever vidare i andra former. Vi kan kalla det för själen, för det sanna ”jaget”, för vår identitet och personlighet, dör när kroppen dör. Personlighet är bara kläder som vi har på oss och som ger oss en riktning i livet i hur vi tänker, känner och beter oss samt vad vi gör eller inte gör.



Vi är oftast rädda för det okända men även för starka, smärtsamma känslor. Vi vill undvika dessa till vilket pris som helst, i stället för att acceptera och förstå att även dessa känslor är en del av livet, oss och vår upplevelse här i livet. Vi vill helst ha positiva, goa, mjuka, härliga, glada och lyckliga känslor. Det är lite konstigt för om vi är ett paket med alla känslor och vi väljer att vilja kännas vid bara med hälften av dom och andra försöker vi dölja, trycka ner, glömma, döva, distrahera och hata. Då kan vi omöjligen leva livet fullt ut, som hela människan vi är, utifrån vår sanna jag.

Både död och sorg är naturliga tillstånd, upplevelser och händelser. Vi alla dör, förr eller senare, men vi vill helst inte prata eller tänka på det, fast förmodligen skulle det underlätta för oss om vi tordes ta upp det vi tänker och känner inför döden.

Jag ser döden som en passage till något annat, inte som en förlust eller något hemskt. Vad det än är, så är det ok, för detta system vi kallar livet är ju så perfekt skapad så då är det säkerligen samma sak när vi lämnar dessa fysiska kroppar. Jag vet att jag har levt flera liv och kanske kommer att göra det framöver, det spelar ingen roll för mig. Jag vet att jag får gå tillbaka till det stora hela, till enhet (vissa kallar det gud), källan och på det sättet förenas med ren positiv energi. Det vi alla är egentligen, bortom våra kroppar, personlighet och identitet. Jag är just nu en droppe i ett moln, på väg mot jorden för att sen förenas med havet och bli ett med det. För att sen ångas upp och återigen färdas mot jorden i en annan energikonstellation. I en evig cirkel. Precis som vattnet har cirkulerat runt sen dinosauriernas tid, samma vatten. Jag älskar den tanken, den är så omfattande och ofattbar på nåt sätt.



Sorg gör ont i oss och vi vill gärna. Inte känna det eller fixa så att vi slipper det, blir av med det eller dövar bort den. Hos oss själva eller andra. Vi vill ”göra” något. Fast det lättaste är att vara med sorgen, med det egna eller andras. Det betyder att sitta med den, låta den vara i oss och kännas i kroppen utan några tankar om den, att den är jobbig, tung, smärtsam, tar aldrig slut, skrämmande osv. Vi kan känna vart i kroppen smärtan känns, hur ser den ut, på vilket sätt känns den. Vi kan säga ”det är ok att känna sorg i den här kroppen”, ”det är ok att känna smärta i den här kroppen”. Eller om vi dömer det: ”det är ok att inte vilja känna smärta i den här kroppen”. Oavsett, så handlar det om acceptans att vi känner något, acceptans att det gör ont utan att fixa det, vilja bli av med det. Sorgen har lika rätt att existera och vara i oss än glädjen.

Vill du leva livet fullt ut eller vill du leva ett halvtdant liv? Vill du uppleva starkare glädje och lycka? Då får du nog även uppleva tex sorg och andra starka känslor. Om vi är vågen så har den en lägsta punkt och högsta punkt och ingen av dessa punkter är dåligt, sämre än eller ont, det bara är punkter i vågens liv. Båda är lika viktiga för en våg, annars skulle den inte vara en våg.

Mitt tips är att sitt och ta djupa, långsamma andetag när sorgen, smärtan, rädslan, paniken eller oron är som starkast. Ha en intention att möta känslorna utan att göra något (prata om dom, göra något annat mm). Låt dom vara så klingar dom av snabbare och på ett behagligt sätt utan att du behöver möta dom senare igen, kanske även lite starkare.

Senaste inlägg

Visa alla