Du är perfekt!

Har hört många gånger av människor som jag mött, av nära och kära, vänner och klienter, att dom inte är perfekt, att vad dom har gjort, sagt, skapat är inte perfekt. Denna uppfattning har varit stressrelaterad, skapat ångest, depression och varit starkt kopplad till måsten och borden. När jag inte tror att jag är perfekt, att det jag gör är inte perfekt, jagar jag mig själv i tid och otid till någon slags perfektion, som aldrig infinner sig. Om jag inte känner mig tillräckligt bra med att vara jag eller det jag gör eller åstadkommer (typ good enough), driver jag mig framåt med en piska och krav att försöka mer, hårdare, fortare, bättre, högre… MER!

Det här låter ju hur jobbigt som helst och jag förstår varför många går in i väggen, bränner ut sig och känner sig konstant trötta. Vem som helst skulle känna så om dom blev jagade av en ouppnåelig bild, av kärlekslöst krav och saknad av självmedkänsla. Det som tar musten ur oss är att vi gör motstånd till det som är och tar ifrån oss möjligheten att vara närvarande och känna frid inom oss.

En mamma som föder ett barn med någon slags funktionshinder kan se sitt barn som mindre perfekt, när hon jämför barnet med andra barn eller har en bild över hur ett perfekt barn borde se ut och vara.

Hon kan också se sitt barn som perfekt, oavsett om barnet saknar armar eller har en annan medfödd ”funktionsnedsättning”. Vi har alla samma val, när vi ser på oss själva och det vi gör, våra liv och alla dess aspekter. Kan jag se mig själv och mitt liv som perfekt just nu eller ser jag det som något fel (jämförelse med andra), något sämre, något dåligt och misslyckad eller kan jag se det som det är, acceptera det som det är och se perfektionen i det? Hur tror du livet blir för ett barn vars mamma ser barnet som allt annat än perfekt? Hur blir livet för ett barn vars mamma ser henne som perfekt? Du är denna ”mamma” till dig själv och ditt liv. Hur väljer du se på dig själv?

Att se dig själv och ditt liv som perfekt betyder inte att du har nått någon slags ”målbild” och slutar att utvecklas, gå framåt. Nej, det handlar bara om att du är tillfreds med det som är och skapar nya nivåer av perfektion. Det är som att säga att jag som treårig var mindre perfekt än när jag var en 20 åring.

Jag var perfekt när jag var treårig, med dom resurser jag hade just då, sen var jag

perfekt som 20 åring med det som jag hade i mig och med just då. Perfektion är inte ett mål, ett resultat eller slutstation, det är en attityd av acceptans, medkänsla, förståelse och inre frid. Det är ett sätt att leva livet precis som livet är, utan att önska att det vore något annat just nu. Välkomna perfektion i ditt liv, välkomna närvaron i ditt liv.

Titta min Youtube-klipp om ämnet.