Jag är ett levande exempel om att du kan komma över vad som helst i livet. Självklart finns det spår i hjärtat som läkt över tid. Det var en tid när dessa sår gjorde ont och varade, inte läkte och som gjorde sig påmind i alla relationer jag hade. Nu har läkningen gjort sitt och jag kan se bakåt, komma ihåg bilderna och prata om det på ett sätt som inte smärtar i hjärtat. Det känns som om allt var en film som jag har sett. En film där jag var delaktig, medskapare och hade huvudrollen för denna upplevelse. Inget i livet sker av en slump. Allt händer för att vi ska se våra egna skuggor och sår, som ska läkas för att vi ska kunna gå vidare och utvecklas i oss själva. Det finns inget rätt eller fel i det som har hänt. Det som skedde, skedde och jag accepterar det nu och förstår allas del i det. Nu har jag större förståelse för dom flesta människor, varför dom beter sig som dom gör. För det gör ont i dig, oavsett om du är förövaren eller offret. Det gör så jäkla ont, fast yttrar sig på olika sätt. Vissa attackerar omvärlden när det gör ont och vissa attackerar sitt inre (sin kropp) när det smärtar. Vi kan aldrig lyfta bort någon från en sådan upplevelse, för man kommer ändå att skapa det igen på något annat sätt om vi inte tar oss ur själva, med egen motor. Det är vi själva som måste göra det. Precis som med beroenden, ingen kan göra det åt dig, få dig att sluta, det är bara du som måste ta beslutet och agera därefter. Annars halkar du tillbaka, får återfall eller byter beroendet från ett till något annat. Samma med våldsamma, dysfunktionella relationer. Har vi inte tagit oss ur från den förra relationen med ett eget beslut, kommer vi att upprepa samma mönster om och om igen, tills beslutet att må bra, bättre, växer i oss och vi agerar utifrån det.
Jag sökte hjälp i alla år och kände att jag inte fick den hjälpen jag ville ha. Facit i hand, hade det inte hjälpt mig. Sen försökte jag förinta mig själv genom att försöka ta livet av mig, men fick inte den utvägen heller. Tillslut gav jag upp och lämnade mig till livet och blev vägledd i rätt stund att ta med mig det jag behövde för att fly. Sen tog det flera år och några kärleksfulla, trygga relationer att plåstra om såren, läka och hela mig själv, mitt hjärta och sinne. Ärren finns där, men nu är dom läkta och vackra i sin skrovlighet.
När jag jobbade med utsatta kvinnor, märkte jag en skillnad i bemötandet mellan mig och dom som inte hade varit med om en sådan upplevelse. Många ville rädda dom utsatta kvinnorna, utan att förstå vikten av den inre, egna processen. Jag kan aldrig läka någon utifrån, läkningen måste ske inom en. Vi kan stärka, bekräfta och vägleda, tills man tar sina egna beslut.
Ett kännetecken för dom som saknar förståelse (för livet, för processen, för vår inre utveckling) är följande uttryck: "Jag skulle aldrig tillåta det, jag skulle aldrig stanna kvar, så länge. Jag skulle aldrig låta mig kränkas". Vi kan uttala oss även om andras föräldrar-barn relation, om vänskapsrelation, om relationer på jobbet. Vad vet vi vad den andra ska gå igenom (har på någon nivå valt det), vilka skuggor och övertygelser som ska synliggöras och omfamnas? Istället kan man säga: "Du är där du är så länge du är det. Vilken dag som helst väljer du något annat, bestämmer dig för något annat. Tills det är det så här". Dömer vi situationen (förövaren, att man stannar kvar, att man tar emot, att man inte lämnar, att man inte anmäler mm), så dömer vi även kvinnan (personen i fråga). Att tycka synd, bli arg och dömande leder inte till helande. Det gör du genom att hålla utrymme, "space", synliggöra dom olika alternativen, möta med förståelse och kärlek, med en tro att "du kommer att klara det här och att du gör rätt, vad du än väljer att göra just nu, du kommer att vara stark och modig och välja det du mår bra av", vilken dag som helst". "Jag finns här för dig just nu, varje gång du behöver det och när du beslutar att ta steget till att möta dig själv".
Idag känner jag mig hel, trygg, stark och älskar mig själv med alla mina ärr. Jag är full av tillit till livet, till andra människor och mig själv samt att vi blir vägledda och burna av livet, alltid. Vissa skulle kalla mig "trasig" i själen, men skulle du kalla en person som fått genomgå en hjärtoperation som trasig? Skulle nog kunna säg att "det som inte dödar dig, stärker dig". Fast idag vet jag att jag inte behöver så starka upplevelser numera för att se och möta mina skuggor.
Min underbara, närmaste själsvän Helena Söderlund och jag har nästan varje vecka kompis-coaching där vi håller utrymme och synliggör riktningen i det som händer i våra liv. Vi är bollplank och reflekterar tillbaka till varandra det vi ser, hör och får till oss. Så inspirerande och insiktsfullt. Rekommenderar alla att ge sig själv och sin vän det kärleksfulla stödet.
Vi hade ett givande samtal om just våld i relationen.
Helenas ord om vårt samtal: Det här är ett samtal med en av mina närmaste vänner som har en historia som hon delar med många men som behöver pratas om. Den handlar om våld, övergrepp och makt, men också om hur man tar sig ur, går vidare och framförallt - läker.
Både Jaana och jag älskar utveckling, att leva som man lär och att lära av vad livet ger. Att se de bakomliggande orsakerna till varför men framförallt omvandla erfarenheter till visdom.
Varmt välkommen att ta del av en stark historia och vägen till glädje.