Alla hamnar i obalans då och då, vilket är helt naturligt.
Obalans ger oss möjligheten att fokusera på det vi vill ha, det vi mår bra av.
Oftast handlar obalans om att en rädsla vi har inombords och som vi projicerar i det yttre.
I grund och botten styrs vi av antingen kärlek eller rädsla (som har många namn). Vi kanske möter något som vi är oroliga över, vi är rädda för att något ska hända eller vi måste möta något. Vi får en rädslobaserad reaktion till det vi möter. Så något negativt händer, vi möter någon som väcker denna rädsla.
Vi börjar stressa, oroa oss, få panik, bli rädda, trötta, deppar mm. (Min grej med mamma och rättvisa).
Vi reagerar för att vi inte äger det som sker i oss, utan vi projicerar det utåt på det som hände eller en person. I en sådan situation glömmer vi bort lätt att ta distans och ta det som en gåva och påminnelse om vad vi bär inom oss.
Då har vi lätt att gå utåt, i en reaktion. Anklaga, skylla på någon, bli arga, ledsna istället för att äga känslan. ”det här är min rädsla som manifesteras såhär”. Vi brukar säga ”jag mår så här för att du gjorde så där eller det där hände mig”. ”Du sa så här som fick mig att känna mig sådär”. Vi pekar med fingret utåt (och risken är stor att vi gör det för länge).
Om vi missar i stunden att äga vår känsla, kan vi skapa mycket mer smärta för oss själva och andra och vi blir neddragna i energin.
Om vi skulle kunna märka när det är på väg att hända (i god tid) skulle vi slippa hamna i osynk.
Att äga är att ta ansvar. ”jag känner så här, det här är min rädsla, min känsla och det som skedde var en projektion av min känsla.
När vi kan säga/tänka så här, mildrar det vår känsla och reaktion och ger distans. Av någon anledning har du projicerat rädslan utåt, fast du måste ta hand om det. Du tror att det som sker, sker utan din kontroll, fast det är mer som en vane-reaktion.
Du tror att omgivningen skapar smärta i dig, men det är din smärta som skapar omgivningen. Desto längre du stannar i det yttre, desto mer känner vi oss hjälplösa. För att ändra och stoppa våra reaktiva mönster är att:
1. Äga smärtan, känslan istället, ”jag mår så här för att.. det som hände var en bekräftelse av min rädsla”.
2. Det är ok att känna som jag kände, känner. Det är inget fel, just nu är det så, inget negativt. Ge dig själv inga skuldkänslor för att känna smärta, för att du är låg.
3. Sluta (stoppa dig själv) älta över vad som hände. Desto längre du är i obalans, desto svårare att sluta analysera. Varje gång du märker att ditt sinne börjar tänka på det som hände, säg ok till känslorna, äg dom och fokusera (gör något) på något som får dig att må bättre. Stanna inte för länge i känslan att tycka synd om dig själv (stackars mig, jag är ledsen, arg, besviken). Bättre att fokusera på det vardagliga, som måste göras, som en distraktion, diska, tvätta, rensa ogräs…
4. Ta kontakt med andra istället för att dra dig undan. Kan vara motstridigt för om du isolerar dig för mycket, kan det ge dig utrymme att tänka för mycket för dig själv (ond cirkel). När du tar kontakt med andra välj med kärlek någon som inte går med på dina upplevelser. Ökar känslan av kärlek, säg ”detta hände och jag behöver kärlek”. Att isolera dig kan förstärka rädslan och kännas bekvämt. Du kan använda även barn, djur som något att fokusera på och få kärlek av. Men prata inte om problemet eller vad som hände.
Delta i vår workshop och lär dig mer om attraktionslagen och lär dig hur du kan tycka om dig själv och få ett ännu bättre liv.
Besök vår hemsida Effortlessliving.se, där du hittar de senaste pod-avsnitten samt datum för nästa workshop.
Läs boken Only good – bara det bästa av Jaana Suorsa och boka en coaching-session med henne.
Effortlessliving-podden finns på Spotify, Itunes eller på Soundcloud.
Facebook: Effortlessliving.
Instagram: levalivet_podden.