Först trodde jag på vad jag tänkte och kände. Att det var sant, min sanning. Det betydde att jag tog mina tankar på allvar, som om jag vore det mina tankar sa om mig och att andra var det som mina tankar sa om dom. Samma gällde mina tankar om hela världen. Tankarna hade med sig också en hel uppsättning av känslor, som jag trodde att jag inte kunde styra. Det bara hände. Jag trodde också att det var så jag var funtat. Att det gick inte att ändra på. Lite som en ursäkt också att inte behöva ta tag i något i mig eller uppleva något smärtsamt. Fast mina tankar skapade smärta i mig, på alla sätt och vis. Känslorna var jobbiga och de ville jag inte helst känna. Så livet var ett enda undanmanöver för att slippa känna det som gjorde ont.
Sen började min inre resa, självutveckling, transformation, personlig utveckling. Då blev mina tankar och känslor nästan mina fiender. Något som jag ville bli av med, som jag skulle härska över, något som jag skulle ignorera och på det sättet dömde jag mina tankar och även känslor. Det var som egot var något jag skulle operera bort från mig, egot och dess tankar och tillhörande känslor. Gud var mycket energi det gick åt att försöka bli av med egot, till att göra motstånd till vissa (större) delar av mig själv.
Nu har jag förstått att vi är inte här för att bli av med något, döma eller kritisera någon del i oss. Att tankar och känslor kommer och går, alltid. Att alla tankar är ok, alla känslor likaså. Jag förstår att vissa tankar och känslor är en del av mig, Jaana. En del som hon har anammat, sugit i sig, lärt sig och gjort till mönster, vanor och övertygelser, förmodligen när hon var liten. "Hon" är ett system som består av en uppsättning av beteende- och tankemönster och känsloreaktioner. Men att "hon" är en pytteliten del av det större, själen, högre jaget och som har plats för allt som "hon" är. Jag brukar visualisera för mig själv ett stort tomt papper, där jag ritar en liten prick med pennan i mitten. En minipunkt som representerar "mig", mina tankar, allt jag tror på, allt jag "vet", allt jag känner, hur jag beter mig, mina minnen, mina tankar om andra och världen, mina känslor, rädslor, skam och skuld. Ja, hela paketet ryms i den lilla pricken. Resten av pappret är allt i hela universum, allt jag inte kan ens föreställa mig som magi, oändliga möjligheter och potential, "gud", överflöd, ovillkorlig kärlek, dimensioner, frekvenser, vibrationer, kvantumfysik mm.
Nu reagerar jag inte på varje tanke som om de vore sanna eller viktiga för mig. En tanke är en förbipasserande händelse, som jag kan se på, observera vad den väcker i "mig" och låta den fortsätta sin färd vidare. De är som möbler i en butik som jag går igenom, alla möbler är ok samt vad de väcker i mig. Inget att ta personligt eller fastna i, inget att älta om eller klaga över. Vissa gör en starkare påverkan och det är ok, även några timmar senare. Förr eller senare har både tanken och känslan klingat av utan att jag behöver "göra något" åt dessa. Det är just den här görandet som jag har slutat med, nu är jag bara ett utrymme för tankar och känslor. Visst känner jag kanske besvikelse eller frustration, men det är något som händer tillfälligt i mig. Jag "är" inte frustrerad eller besviken, men dessa känslor händer i mig. Älskar en förmodligen buddistisk bild om känslor som knackar på dörren och du öppnar dörren, bjuder de in på en kopp te. Du är vänlig, du är intresserad och har medkänsla för dessa kortvariga besökare.
Det finns inget motstånd i mig, mot tankar eller känslor som besöker mig då och då. Jag är utrymmet för allt detta som pågår i den lilla punkten i mitten av MIG. Jag är såååå mycket mer än den lilla pricken, som förut var allt jag trodde jag var, typ hela min värld och jag styrdes av denna prick. Nu är jag ett utrymme för den lilla punkten att existera i utan att definiera mig som den. Jaana är i den lilla pricken, hennes identitet och personlighet. Allt detta ingår i det stora hela, själen, mitt högre jag, gud-delen av mig.
Plötsligt är livet så mycket enklare, lättsammare, lugnare och fylld av frid och balans. Där då-tid är en film jag har sett och framtiden är bara en förbipasserande tanke för just nu är jag här. Det finns inget att göra motstånd mot eller inget jag måste GÖRA, för allt görs genom mig, i sin tid och på ett sätt som verkar passa mig. Jag behöver inte undvika något eller någon, inte få bort, bli av med, dölja eller trycka ner. Inget att klaga över, kritisera eller döma. Jag är det jag är, jag är där jag är, det är som det är och alla är som de är, till och med världen. Spännande och roligt liv vi lever.